På VK:s sidor har man, särskilt under de senaste veckorna, tydligt kunnat se hur djur ofta korsar våra spår. En björn går genom skogen i utkanten av Umeå; en älgko med sina två kalvar väljer att söka sin tillflykt i trädgårdarna på Carlslid under älgjakten; ett par bävrar bygger en fördämning i en vägtrumma i Åsele. Vid alla dessa tillfällen besväras vi och blir osäkra på hur vi ska hantera situationen. I mötet mellan ”våra” och ”deras” områden uppstår ofta osäkerhet om spelreglerna.
Själv fick jag besök av Carlslidsälgarna för någon vecka sedan. De stod i grannens trädgård en morgon, åt litet från några träd varefter de promenerade lugnt vidare sedan de låtit sig fotograferas och blivit bjäffade på av mina hundar. Senare samma dag kom en bil med SVT- reportrar förbi och meddelade att älgarna skulle skjutas och reportrarna frågade vad jag tyckte om det.
Det är lätt att bli upprörd över oskyldiga vilda djur som avlivas bara för att de inte respekterar våra föreställningar om vem som hör hemma i ett bostadsområde, men här finns det en djupare liggande historia om vårt förhållande till både natur och det urbana.
En stad full av teknologi, folk och kultur kan vara en utmärkt livsmiljö för djur – några gånger till och med bättre än ”ren natur”. Stadens infrastruktur erbjuder ett lättåtkomligt utbud av mat, skydd och lättforcerad terräng. Sådana djur som delar människans livsmiljö kallas synantropa. De värdesätter ofta samma saker som vi gör, även om det är av andra orsaker. Ekorrar, duvor och råttor är några typiska exempel, men mötena med älg och björn runt Umeå visar att det kanske också finns synantropa turister i djurvärlden?
Men vad gör vi när människor och djur färdas i samma områden? Den sortens frågor blir viktigare när sådana möten inte längre är dagliga händelser. Idag har de flesta av oss husdjur, men hur ofta möter vi egentligen vilda djur?
Vi kan inte längre avläsa djurens beteenden och signaler tillräckligt bra och därmed blir både människa och djur osäkra på varandra. På mig verkar det som att många därför tycker att vilda djur ska hålla sig i naturen och helst inte i våra bostadsområden eller infrastrukturer; när vi möter dem ska det helst ske på våra egna premisser.
Men vad är då dessa premisser? Är det så enkelt att vi hör hemma i kulturen och djuren i naturen? Samma sak gäller våra idéer om naturen där ute – den är långt ifrån opåverkad av mänsklig aktivitet. I stället för dessa rena och förhållandevis enkla kategorier får vi i stället en sorts blandning. Platser där vi inte längre vet om de är natur eller kultur, teknologi eller miljö, blir rika studieobjekt för oss kulturforskare. Men här finns det inga enkla svar, kanske bara fler frågor.
Och ingen frågar älgen.
