Man behöver inte gå långt in i skogen för att observera hur nya idéer och nya teknologier spridas. Om några månader kommer svenska skogar att fyllas med hundar med antenner och älgjägare som stirrar på skärmar. Diskussionerna kommer att gå runt brasan, i tidningen, i jägarnas tidskrifter och på internet – är det så här man ska jaga djur och uppleva naturen? Medan många kommer att svara nej, så här ska vi inte ha det, så är det nog svårt att komma undan att djuren runt oss snart är lika uppkopplade som vi är.
En av de stora teknologiska megatrenderna som antas kommer att prägla världen i åren som kommer är sakernas internet (Internet of Things). Detta handlar om det vi kan kalla ”smartificeringen” av världen, var sensorer och kommunikationsteknologier integreras i alla saker – vägar, bilar, armbandsur, rökdetektorer, brödrostare och tandborstar.
Att gå från idéen om sakernas internet till en idé om djurens internet är inte otänkbart. Vilda djur är i ökande grad uppkopplade och fulla av sensorer. Djur och insekter märks med GPS-spårare och RFID-brickor, som nu har blivit tillräckligt små och billiga till att de kan används i stor skala. Genom webbkameror kan du sitta vid datorn och studera levande djur över hela världen.
Även våra sällskapsdjur har blivit smarta. I boken Lost Cat: A True Story of Love, Desperation, and GPS Technology kan vi läsa om hur två amerikaner i San Francisco undrar vad deras katt gör när den ibland försvinner i flera veckor. De bestämmer sig för att sätta på en enkel GPS-loggare i halsbandet till katten, och lär då att kattens värld är mycket större än de trodde, och att den inte bara hade ett, men faktisk tre hem, tre familjer som den bodde hos.
I dag kan man köpa saker som Whistle, som fungerar ungefär på samma sätt som en träningsarmband, men för hundar. Andra aktivitetsmonitorer som Fitbark kan dela denna informationen med familj, vänner och även veterinären, och om man vil kan man jämföra med andra hundar. Över tid kan man spåra utvecklingen i hundens beteende för så att inkludera detta i träningen. Det finns system som kopplar denna informationen till en foderautomat som ger hunden mat baserat på hundens faktiska kaloribehov (självklart med en webbkamera var en kan titta på, lyssna och prata till hunden medan den äter).
Vi kan läsa denna utvecklingen på två sätt. Å den ena sidan handlar det om nya teknologier som kan tolkas som onödiga och oseriösa – kanske till och med skadliga, eftersom de förändrar vårt förhållandesätt till djuren. Å den andra sidan kan dessa nya teknologierna öppna upp för att se naturen från mer-än-mänskliga perspektiv. Vi kan se världen som djuren ser den – som om vi inte var där. Är våra perspektiv på världen runt oss de enda möjliga? Kan smarta och internetuppkopplade djur öppna upp för en ny empati med naturen?
